.

Har man ibland och ofta. Nu är det 9 år sedan vi lämnade skåne bakom oss, jag glömmer aldrig den dagen då jag verkligen fick tänka efter på hur vi skulle göra egentligen. Jag hade fast jobb och trivdes jättebra med detta, hade förvisso tjänstledigt för att gå min utbildning till webbdesigner på 2 terminer. Min man som då arbetade i Danmark för tillfället och trivdes bra med detta men ett jäkla pendlande. Fick köra drygt 30 mil varje dag för att komma till jobbet, och det var ju inte speciellt kul och tro det eller ej han ville komma hem varje dag till sin familj och det gjorde han med.

Men sedan blev det ju så att företaget skulle lägga ner i Malmö där de hade sin fabrik och då började vi fundera på om det var värt att stanna kvar, antingen flytta till Danmark eller byta jobb helt enkelt vilket inte är det lättaste i dag. Men han sökte i alla fall nytt jobb och fick det - så det var då vi fick bestämma oss att nu får vi nog flytta. Att få ett sådant hastigt besked på en gång är både spännande och kul men också tufft. Att flytta 30 mil från släkt, vänner - ja allt är inte det roligaste heller. Barnen var små (9 resp. 6 år gamla) och det är ju inte bara att flytta all sin kos heller, det ska byta skola, jag ska också ha ett jobb och man ska ha någonstans att bo med.

Sagt och gjort vi bestämde oss för att i alla fall flytta så vi bestämde oss för att börja leta efter boende då givetvis, tänkte efter - ska vi bo i hus eller lgh? Perioden på året var inte heller den allra bästa - det var i början av februari och vinter, snö. Finns inte så många hus som helst till salu heller. Vi bestämde oss för att titta runt lite på hus och vi fick låna en lgh över en helg från företaget som min man skulle börja på. Vi skulle titta på 3 hus den helgen och fick boka in oss. Vi åkte upp och fastande för det sista huset som vi tittade på. Jag hade min krav lite, med tanke på att vi bara hade 1 bil och barnen inte var så stora, så gäller det ju att titta både på läget med avstånd till skola och att framförallt få slippa åka skolbuss varje dag eller där vi var tvugna att köra dem varje dag. Så vi bestämde oss på plats att vi köper huset. Ett jättefint hus var det, sutteräng, och med marmorgolv, franskt kök, ja riktigt lyxigt. Dyrt? Tja för en skåning var det ju inte så dyrt när man vet vad huspriserna ligger på men med tanke på läget - ja det var inte dyrt då.

Så vi fick lån och hela paketet, vilket jag i dag kan tycka är helt sanslöst då jag inte hade något fast jobb - det hade jag ju fått säga upp när vi flyttade upp. Man tror att det här ska nog funka bra och visst det gör det ett tag, vi hade inga andra skulder i vårt bagage med oss. Vi sålde ju radhuset med bra vinst och så. MEN jag hade fortfarande inget jobb. Jag fick lite vikariat överallt och jag tror nästan att jag jobbat på alla vårdcentraler man kan i Kalmar län så man hade ju nya arbetskamrater varje dag kändes det som.

Men ack den som ger sig...jag är en person som typ hatar att vara arbetslös och då jag nu har känt på detta i 2 månader själv, förstår jag hur andra har det...och det är INTE kul att vara det. Så jag bestämde mig för att läsa upp mina ämnen och läste 1 år på KomVux in naturlinjen. Därefter valde jag att söka in till ssk och kom in. Jag tänke att jag ska min sann och dar inte gå där hemma och dra och bli hemmafru - Aldrig!. Sagt och gjort jag påbörjade min utb i Kalmar och gick drygt 3 veckor bara då jag insåg att nej detta var inget för mig, vill jobba med människor men inte på det sättet (vilket säkerligen skulle passa mig) men nej tack för nattjobb, kvällar och helger vilket jag också provat på. Så jag valde att gå tillbaka och söka jobb inom det jag redan var utbildad inom, sekr inom sjukvården eller vårdadministratör som det så fint heter.

Jag började med att söka mig utanför kommun (vi tillhörde ju Kalmar Län) men bodde ganska nära Jönköpings län och sökte mig ditåt istället. Jag fick inget besked på min ansökan och tänkte jag ringer väl själv då och visar mitt intresse. Det blev ett stort intresse när jag sökte och anledningen till att jag inte skulle få sommarjobb från början handlade om avståndet i sig, det var ju drygt 8 mil enkel resa från där vi bodde och det blir tufft att pendla så mycket och ja var tvungen att ha bil. Men dagen efter ringde de på nytt och frågade om jag fortfarande var intresserad och om jag kunde börja redan på måndag!!, visst sa jag inga problem och på den vägen är det.

Nu fick vi börja fundera på att flytta igen (vilket ja inte tycker är vidare kul) men vi valde det, dels för att ekonomin inte funkade och dels för att det var alldeles för långt att pendla. Vi fick till slut sålt vårt hus till en annan familj som faktiskt hade sina "rötter" från början här och ville tillbaka igen och det var ju skönt att få det sålt. Nu gällde att man hittade nåt annat och framförallt billigare alternativ. Så vi valde att flytta till mer mitten av våra jobb, så vi fick ungefär lika långt båda två att pendla, därför blev det Mariannelund där det är mycket bättre med pendling (tåg/buss) än där vi bodde och min man kan ju ha bilen varje dag dessutom.

Jag hade nu jobbat i drygt 6 månader när jag fick erbjudande om att en tjänst på akutmottagningen och jag tvekade inte en sekund fast det innebar helger och så, jag fick ju ett jobb verkligen. Jag fick börja med provanställning och jag fixade det, hade ju ändå drygt 12 års erfarenhet inom mitt yrke så jag fick äntligen beskedet - det glädjande att jag fick stanna och få fast tjänst!! YES vad glad jag blev den dagen. Kom hem och berättade den stora nyheten och jag åkte till stallet i vanlig ordning.

Vi hade ju flyttade så pass bra till att jag kunde äntligen få skaffa det jag velat sedan barnsben, en egen häst, har ju hållt på med hästar sedan jag var 7 år gammal och har alltid velat ha en egen och nu fanns möjligheterna, vi köpte hus enbart 500 meter från ett stall så det var ju nära och bra från huset. Jag hade en fjording som jag bara älskade trots att han var mycket ovanligt stor för att vara en fjording, hela 160 cm i mankhöjd så det kändes som man behövde stege för att komma upp på han. Problemet med honom var att han var så otroligt rädd för "prasslande" saker runt i kring sig och  blev superrädd om det dessutom kom bakifrån så en dag.... Ja allt var frid och fröjd, min minsta son skulle med och åka häst och vagn med en annan tjej och jag skulle rida först. Allting kändes bra, jag var lycklig (hade fått min fasta tjänst) och...då händer det som inte får hända. Han blir så rädd min häst att han bara börjar rusa - skena med mig, jag får inget fäste alls och jag känner bara att nu är det kört...Han slänger av mig i världens fart och där ligger jag..jävlar jag trodde ja skulle dö. Jag bara skrek av smärta och min rygg och bak upp mot axeln hade fått en sådan smäll så jag bara kunde "hasa" mig längs vägen. Sådan tur var, var jag inte ensam..så hon tillkalladeambulans, och hela skiten fick man uppleva, traumabår, halskrage, och smärtlindrande..shit vad rädd och ledsen samt ensam ja kände mig.

Min man tillkallades och kom in till sjukhuset. Nu hade jag vaknat till hyfsat men vilka smärtor, ja ni vill inte veta. Upp på trauma-CT och kolla allt, men tur var inga skador, varken i rygg eller nacke. Men smärtorna går inte att beskriva av denna värld. Blir inlagd (samma avdelning jag jobbade på just då) och blir väl omhändertagen. Ja jag har nog aldrig i mitt liv känt mig så ensam och dålig, då önskade jag verligen att man hade sina bästa vän hos sig men de bodde 30 mil från mig. Jag kände mig som en zoombie i sängen efter att fått alla dessa cocktails med värktabletter, vilket är helt sjukt..hur tusan kan man bara ge så mycket piller, rena jävla knarket...så jag bad dem ta bort de värsta och starkaste och jag klarade mig hyfsat på vanlig Panodil. Efter jag kom hem så var ja sjukskriven 2 veckor, men ack den som ger sig, jag ska fan inte ligga här...så det var upp och röra på sig så mycket som möjligt, nu skulle jag jobba..fan ligga här och tycka synd om sig själv...ingen annan som gör det.

Men nu så är det 5 år sedan olyckan och jag säger bara tack för att jag klarade mig och mår så pass bra i dag att jag kan jobba fast jag får ont då och då med ryggvärk men det går över det med.

Men nu hade jag ju fått mitt nya jobb åtminstone att se fram emot underbart. jag trivdes som fisken i vattnet och jag älskar ändå när jag får man var när det "händer" saker, de ska vara action och fart även om det många gånger är tragedi att jobba där jag jobbade i drygt 4 år. Jag jobbade ju var 4:e helg och 2 kvällar i veckan drygt, det var tufft men jag gav inte upp. Men sedan blev det en tjänst ledig på operation/IVA och det var som huvudansvar för IT. Jag älskar ju hålla på med datorer och jag tänkte söker jag inte så...och jag fick jobbet!! Nu blev det enbart dagtidsjobb och jag fick ansvara för IT på hela kliniken. Det är så himla kul att få jobba med det man älskar mest och jag har nog aldrig haft en sådan bra arbetsplats som jag har i dag.

På min fritid då så blir det mycket data, jag skapar hemsidor åt både företag och privatpersoner. Vi fotar en hel del då vi har studio (läs foto) att tillgå och nu i sommar har vi redan fått inbokat 3 bröllop som ska bli så roligt. Utöver detta så är både jag och min man är aktiva första hjälpare i röda korset där vi frivilligt jobbar på bl.a festivaler under sommaren som sjukvårdare och tar mycket hand om ungdomar, vilket är så givande att jag verkligen gläds med det.

Annars så håller jag ju på med min utbildning till make up artist som varit en dröm sedan många, många år - ja faktiskt redan som tonåring att få sminka och få göra håruppsättningar. Det ska bli så roligt när jag verkligen är klar och då kan min man och jag samarbeta med vårt företag på en helt annan nivå. Så nu jäklar ska ja ge mig fanken på att lyckas med det jag drömt om:-)